Tänker så ofta att jag borde blogga - skriva av mig alla tankar och idéer. Men vad händer? -Plötsligt vet jag inte vad jag ska skriva.
Det är som livet i stort är för mig - det är så mycket att göra, att skriva, att välja bland, så det slutar oftast med ingenting.
Jag har helt enkelt svårt för att prioritera och att följa en eventuell plan. Var ska jag börja? Allt känns ju lika viktigt, och så slutar det med att jag Facebookar i evigheter, eller försjunker i bokläsande.
Och mat? Älskar mat, men vill få den serverad, känns övermäktigt att behöva laga till någonting. Vill frossa i färska grönsaker och sallader, men då måste de ju skäras upp. Drygt.
Det känns som om jag har varit så duktig och kapabel i hela mitt liv och jag vet att jag klarar av det mesta själv. Men orken har helt lämnat mig. Känner mig trött, och trött på att jämt behöva göra allt sjlälv. Vore så himla skönt att bara få vara och kunna lita på att någon annan ser till att saker blir av. Men det kan jag bara drömma om. Min lott är att fortsätta vara ensam och stark och fri.
Ja, just det. Fri. Det måste jag vara och känna mig för att må bra. Har insett att jag tappar bort mig själv i nära relationer, och det tänker jag inte göra igen.
Jag har inte tid att med det längre.
Nu vill jag leva. Just nu. Leva och vara fri att leva mitt liv som jag vill. Resa, dansa, klättra, sjunga, utforska, gräva i jorden, läsa.
Men jag vill också vara frisk. Är trött på alla eviga infektioner med feber, som tar för mycket av mitt liv. Jag vill orka, och hålla.
Jag vill mer än jag förmår och det är frustrerande.
Kan inte leva efter "Sinnesrobönen", hur gärna jag än vill, och hur gärna jag än skriver under på dess innebörd:
Det är det där med att acceptera... Jag vägrar. För jag vill inte. Och så stångar jag mig blodig av dumdristig envishet, för jag vägrar att ge upp. Jag tror på förändring, men är otålig.
Det är som livet i stort är för mig - det är så mycket att göra, att skriva, att välja bland, så det slutar oftast med ingenting.
Jag har helt enkelt svårt för att prioritera och att följa en eventuell plan. Var ska jag börja? Allt känns ju lika viktigt, och så slutar det med att jag Facebookar i evigheter, eller försjunker i bokläsande.
Och mat? Älskar mat, men vill få den serverad, känns övermäktigt att behöva laga till någonting. Vill frossa i färska grönsaker och sallader, men då måste de ju skäras upp. Drygt.
Det känns som om jag har varit så duktig och kapabel i hela mitt liv och jag vet att jag klarar av det mesta själv. Men orken har helt lämnat mig. Känner mig trött, och trött på att jämt behöva göra allt sjlälv. Vore så himla skönt att bara få vara och kunna lita på att någon annan ser till att saker blir av. Men det kan jag bara drömma om. Min lott är att fortsätta vara ensam och stark och fri.
Ja, just det. Fri. Det måste jag vara och känna mig för att må bra. Har insett att jag tappar bort mig själv i nära relationer, och det tänker jag inte göra igen.
Jag har inte tid att med det längre.
Nu vill jag leva. Just nu. Leva och vara fri att leva mitt liv som jag vill. Resa, dansa, klättra, sjunga, utforska, gräva i jorden, läsa.
Men jag vill också vara frisk. Är trött på alla eviga infektioner med feber, som tar för mycket av mitt liv. Jag vill orka, och hålla.
Jag vill mer än jag förmår och det är frustrerande.
Kan inte leva efter "Sinnesrobönen", hur gärna jag än vill, och hur gärna jag än skriver under på dess innebörd:
Det är det där med att acceptera... Jag vägrar. För jag vill inte. Och så stångar jag mig blodig av dumdristig envishet, för jag vägrar att ge upp. Jag tror på förändring, men är otålig.