Inatt skulle jag äntligen förverkliga min dröm att vandra/skida upp till en avlägset belägen övernattningsstuga någon mil rakt upp i fjällvärlden bortanför en fjällstation.
Jag kom till min första anhalt inför strapatsen, där jag övernattade. Morgonen efter träffade jag på ett par jag lärt känna ett år tidigare, och det visade sig att de skulle åt samma håll som jag.
Jag var tacksam över att få sällskap, särskilt över den första vanskliga sträckan, vilken jag hade oroat mig för en del.
Det var nämligen så att vi måste korsa ett stort, mestadels isbelagt vatten, mot England. Jag var orolig, och ovan vid isar, och undrade hur vi skulle komma över, efterom det måste ju finnas öppna isrännor för fartyg också. Dessutom var det värsta stormen.
Som tur var hade mina vänner erfarenhet och förklarade att när vi kom till den öppna rännan måste vi gå en omväg åt sidan, och att där skulle rännan sluta, så att vi kunde fortsätta över.
Så vi knatade iväg i snösörjan och blåsten, och kom fram till byn på andra sidan, där vi gick in på stationen för att övernatta.
Med oss hade vi fått en säl, som hade adopterat oss.
Jag hade med mig ett tält, vilket mina vänner satte upp för att sova i, där i väntsalen. Sälen sov med dem, medan jag låg på en bänk intill.
Dagen efter skulle de vidare åt ett annat håll, medan jag och sälen stannade kvar.
Utanför stationsbyggnaden tornade fjällen upp sig, och jag kunde se toppen på det berg jag skulle till. Vi tog ett foto med oss mot björkskogen och fjället och sedan gav de sig av.
Jag gav sälen lite hundmat och lyfte sedan upp den så att den skulle få dricka lite ur en hög damm strax utanför stationen.
Sälen gled ner i vattnet och lekte bland fiskarna en stund.
När sälen hade torkat var det natt igen och jag och sälen kröp in i tältet och somnade.
När jag vaknade var jag hemma i min säng....
Jag kom till min första anhalt inför strapatsen, där jag övernattade. Morgonen efter träffade jag på ett par jag lärt känna ett år tidigare, och det visade sig att de skulle åt samma håll som jag.
Jag var tacksam över att få sällskap, särskilt över den första vanskliga sträckan, vilken jag hade oroat mig för en del.
Det var nämligen så att vi måste korsa ett stort, mestadels isbelagt vatten, mot England. Jag var orolig, och ovan vid isar, och undrade hur vi skulle komma över, efterom det måste ju finnas öppna isrännor för fartyg också. Dessutom var det värsta stormen.
Som tur var hade mina vänner erfarenhet och förklarade att när vi kom till den öppna rännan måste vi gå en omväg åt sidan, och att där skulle rännan sluta, så att vi kunde fortsätta över.
Så vi knatade iväg i snösörjan och blåsten, och kom fram till byn på andra sidan, där vi gick in på stationen för att övernatta.
Med oss hade vi fått en säl, som hade adopterat oss.
Jag hade med mig ett tält, vilket mina vänner satte upp för att sova i, där i väntsalen. Sälen sov med dem, medan jag låg på en bänk intill.
Dagen efter skulle de vidare åt ett annat håll, medan jag och sälen stannade kvar.
Utanför stationsbyggnaden tornade fjällen upp sig, och jag kunde se toppen på det berg jag skulle till. Vi tog ett foto med oss mot björkskogen och fjället och sedan gav de sig av.
Jag gav sälen lite hundmat och lyfte sedan upp den så att den skulle få dricka lite ur en hög damm strax utanför stationen.
Sälen gled ner i vattnet och lekte bland fiskarna en stund.
När sälen hade torkat var det natt igen och jag och sälen kröp in i tältet och somnade.
När jag vaknade var jag hemma i min säng....